Pixelmagasinet

Som ni kunde läsa om för någon dag sedan så berättade jag att spelsajten Level7 just nu håller på att nominera Sveriges 25 bästa speljournalister från 2007. Intiativet är, som jag ser det, helt brilljant och något som bör uppskattas av såväl konkurrenter som medspelare. Speljournalister har länge behövt ett sådant här pris och det kunde knappast kommit mer lägligt.

Men, för det är alltid ett sådant. När jag läser i genom de första tjugo namnen på listan blir jag mycket konfundersam. Jag är av den åsikten att vi knappt ens har 25 speljournalister som är värda titeln i Sverige, men när jag pratades vid med Level7: s egna chefredaktör Erik Hansson menade han på att de lätt kunde fixa nomineringar till hela 30 stycken. Nu var de dock, enligt honom, tvugna att kompromissa.

30 stycken. Herregud, finns det ens så många bra speljournalister i Sverige? Om jag verkligen anstränger mig kan jag komma på tio som jag tycker är nämnvärda, men 30?

När jag sedan ögnar i genom nomineringarna igen är jag än mer förbryllad. Det känns som att Level7 och jag har två vitt skilda åsikter om vad som är en bra speljournalist. Visst, Victor Sjöström är lite smårolig emellanåt. Sofia Hård en professionell recensent. Men speljournalister? Nej, inte i min skola.

Jag är inte så benhård som jag kanske tycks vara. Man måste inte ha en examen från journalisthögskolan (majoriteten i den här branschen har inte det), men jag anser i vart fall att jobba journalistiskt kräver andra saker än att skriva småskojsiga blogginlägg.

Granskning – Undersökning – Informering

De tre budorden lever jag efter när jag jobbar som speljournalist. Det är vad jag kallar att skriva som en journalist. Visst kan en del av dessa namn skriva bra och göra rättvisa recensioner, men det gör dem inte till journalister.

– – – – – – – – – – –

FRÅGA: Vad gör en bra speljournalist?

– – – – – – – – – – –

Att jobba kan tära på krafterna. När man jobbar som jag gör med att dagarna i ända ringa runt efter intervjuoffer, skriva frågor, analysera texter, skriva nya artiklar och korrekturläsa dem så känns det skönt att veta att det finns folk som uppskattar ens hårda arbete. Ryggdunkningar, blommor och andra uppmuntrande ord betyder mycket för att jag skall fortsätta brinna, men nu har den svenska spelsajten tagit ett intiativ bortom alla floskler.

Speljournalistiken har aldrig mått bättre och även om jag anser att den fortfarande lider av en del barnsjukdomar så finns det en hel drös med duktiga skribenter som borde få större uppskattning än vad de får. Därför har Level7 nu instinftat priserna Årets speltidning och Årets spelskribent, varav den sista tycker i varje fall jag verkar mest intressant. Inte för att jag tror att jag ska få priset, åh nej, men snarare för att det känns som att konkurrensen är lite hårdare i den sista kategorin.

Sajten håller just nu på att presentera 25 nominerade till priset Årets spelskribent, varav 10 än så länge har namngetts. Från och med den 4 februari och fram till den 27 i samma månad kommer det att ske en publik omröstning där folket kan rösta på den journalist som är mest värdig priset. Även om jag på sätt och vis kan tycka att det är synd att priset är så pass styrt av den allmäna opinionen och så känner i varje fall jag att detta är ett steg i rätt riktning åt att ge oss speljournalister ett unikt professionserkännade.

Bara för en sådan saks skull tycker jag att ni bör hålla er uppdaterade om händelserna på www.level7.nu

Ibland kan jag bli rysligt förbannad på rika spelutvecklare som köper upp filmlicenser att basera framtida spel på. Oftast görs bara hafsverk av den goda idén. Allt för att hinna ut till det datumet då filmen går upp på biografen.

Det är egentligen mycket synd, för det finns en rad riktigt intressanta licenser att göra spel på. Om en utvecklare bara hade kunnat lägga manken till och verkligen försökt göra ett bra spel i stället för att pressas av hårda deadlines och begränsad budget hade många filmspel kunnat bli mästerverk.

Det har inte alltid varit så som det är nu. Förr i tiden var licenserna dyra historier och utvecklare var måna om att göra välgjorda titlar för att göra filmerna rättvisa. Det fanns enorma möjligheter med licenser och de slängde man inte bort hur som helst.

Tänker närmast på hur väl Capcom lyckades göra ett par riktigt välgjorda spel baserade på en rad Disney-spel i slutet av 80- och i början av 90-talet. Chip ‘n Dale: Rescue Rangers var en NES-pärla och utvecklades av Capcoms egna Mega Man-team. Det säger en hel del om hur högt de värderade licensen. Vilka är det som har hand om Disney-spelen i dag? Inga nämnvärda i vart fall.

En film jag gärna hade sett en bättre tolkning av i spelform är Ringaren i Notré Dame, eller The Hunchback of Notré Dame som den heter officiellt. Jag såg på filmen med tjejen i lördags och det finns mängder av potential att göra det till ett toppenspel.

Manuset är välskrivet och fylld med en rad intressanta och djupa karaktärer. Arkitekturen och miljöerna är egensinniga och stundtals förtrollande. Det finns mycket att hämta här.

Jag tänker mig att jag håller i handkontrollen och spelar Quasimodo, tar ett rep och svingar mig nerför katedralens ytterväggar flera hundra meter ovanför folkmassorna. Prince of Persia-style. Svinga sig mellan hustaken, utföra stunts och ringa i kyrkklockorna… Ett akrobatiskt plattformsspel i tre dimensioner med de mest bedårande miljöerna du skådat.

Att sedan se staden ligga i brand och rädda kvinnor och barn ur husen, samtidigt som man ska beskydda försvarslösa Esmeralda från ondsinta soldater. Tänk ett stridsystem inte helt olik den i Devil May Cry-spelen, men att du får hjälp av Phobeus, riddaren som kommit till den rätta sidan. Att du kan samarbeta med en kompis för att ta er an hela Paris.

Det skulle kunna bli fantastiskt. Om bara någon ville lägga manken till.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

FRÅGA: Vilka filmer vill du se som spel och hur ska de de ska göras?

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Allting börjar med en bild. Jag ser dem överallt. Bilder på spelsamlingar större än min lägenhet. Jag blir avundsjuk och faktiskt lite revanschsugen. Vill också ha så många spel. Inte nödvändigtvis för att spela dem. Mest för att ha någonting fint i hyllan när folk kommer besök, för att ha en hobby och för att få ett högre välbefinne. Eller något åt det hållet.

Första gången jag på allvar blev sugen på att börja samla på spel var någon gång i slutet av 2005 och början av 2006. Det verkade så kul att samla spel. Folk berättade glatt, högljutt och stolt om sina fynd och jag ville också vara med.

Nu, ett par år senare och med en viss distans till det hela, kan jag säga att jag inte riktigt är en samlartyp. Jag har försökt, försökt och försökt att samla, men det har alltid slutat med att jag har tröttnat, blivit less och sålt spelen på Tradera.

 Olika fokus har jag haft genom min tid som samlare. För det mesta har det varit enskilda maskiner jag haft som huvudämne, som NES, Mega Drive och PlayStation, ibland vissa spelgenrer som musik- och rollspel och senare även vissa serier, som Paper Mario. Alltid har det slutat med Tradera.

Men nu har jag alltså upptäckt att det där med att samla inte är min grej. Jag vill spela mina spel, inte bara lägga dem på hög. Jag får ångest när jag har 96 ofärdiga spel i ett hörn. Min bana som spelare började med att jag vill spela, inte kika på plastförpackningar.

Jag önskar på sätt och vis att jag hade lika mycket tålamod (och pengar…) som de mest hängivna samlarna som kan skryta med bilder som den jag har här ovanför, men det är helt enkelt inte jag.

Spel är för mig en färskvara, något som är tidstypiskt och ska spelas här och nu. Visst finns det vissa tidlösa undantag, men i regel gäller det de flesta spelen som görs. Därför köper jag spelen nya, spelar dem tills tummarna blöder och säljer dem. Allt i jakten på en ny upplevelse som kan skaka om mitt liv.

Vi alla stod nog och skrattade lite den där dagen då Sony gav oss lanseringspriset för PS3. Inte nog med prislappen var hög, dessutom verkade tupparna i japangården lite för säkra på sin sak. Uttalanden som ”vi vet att ni kommer att köpa en PS3” och ”ni kommer inte att kunna motstå den” är sådant som rent instinktivt får mig att bli aggig.

 Bara av ren trots skulle jag strunta i att köpa en PlayStation 3. Ingen gillar mallgrodor med storhetsvansinne.

Men… Så gick det en tid. Och nu visar det sig att Sony har rätt. PS3 börjar få en alltmer solid grund att stå upp och allvarligt talat, om vi tittar på releaselistorna för 2008 än så länge så har inte ens den lyckade Wii360-kombinationen en chans.

Vi snackar om exklusiva titlar som Afrika, Killzone 2, Metal Gear Solid 4: Guns of Patriots, Final Fantasy XIII, White Knight Story, Gran Turismo 5 och så min lilla älskling Little Big Planet. Då har jag inte ens räknat med de spelen som är multi men som antagligen kommer att flyta bättre på en stabil PS3: a än en havererande Xbox 360.

Glöm då inte bort att det är gratis att spela online på Sonys monster samt att det verkar som att filmbranschen har bestämt sig för Blu-ray nu efter Warner Brothers beslut om exklusvitet.

Visst, det var inte gratis att komma hit för Sony. En hel del uppoffringar har gjorts längs vägen. Ett avsevärt lägre pris har sannerligen hjälpt försäljningen på traven, men också företagets ökade självinsikt om att de måste vara mer ödmjuka. 13 års dominans kan försvinna i ett nafs, det var ju på så vis de själva tog sig in i branschen en dag när de konkurrerade ut stora och mäktiga Nintendo.

De är inte ensamma längre. Skillnaden mellan hur Nintendo var på 90-talet och hur Sony är nu är att de sistnämda har vett att vara ödmjuka.

 2008 är Sonys, men framförallt PS3: s år.