Pixelmagasinet

Hur kan man kalla ett företag som sålt över 40 miljoner konsoler sedan 2001 för sågade? Ja, frågan är sannerligen befogad, men om man bara tittar ett par stenkast bak i historien så finns där givetvis en logisk förklaring.

När den amerikanska jätten Microsoft tillkännagav att de arbetade med en ny spelkonsol i början av 2000-talet möttes de av en av de största antikampanjer som existerat i den här branschens historia. Man kunde inget annat än att hata Microsoft. Sega och Nintendo hade slutit fred och Sony dominerade och den japanska marknaden såg ut att blomstra. Så kom amerikanerna.

Aldrig någonsin hade så många bestämt sig för att hata en konsol, långt innan de ens satt sig ner för att spela ett av maskinens spel. Så starka känslor rörde Microsoft upp till ytan.

I dag, sisådär 40 miljoner sålda konsoler senare, är det annorlunda. Numera är företaget nästan folkkärt, men inte hyllade. Det trots att de har stått för en rad innovationer som inte går att negliera. Xbox 360 är den första konsolen som på allvar visar på en stabil onlinetjänst där communityt står i centrum. Achivments har gett oss det mervärde av spelen som vi så länge har sökt. Xbox (den första) var dessutom den allra första konsolen med inbyggd hårddisk.

Att man sedan har byggt en konsol som 360 som är instabil och går sönder är en sak, men man kan inte klaga på att Microsoft inte är servicekunniga. Att de utför sitt arbete så snabbt och smärtfritt, gärna kompenserar en för extra lång väntetid och dessutom har så pass stor självdistans att de öppet går ut med att de är medvetna om problemen är stort. Ingen japan hade erkänt ett misstag. Bara en sådan sak gör Microsoft värda att hylla.

På temat ”sågade spelföretag som borde hyllas” har vi i dag kommit till del två av tre och tar med upp ett spelföretag som för många gamers är den multinationella stormakten inom branschen personifierad. Electronic Arts, eller kort och slätt EA, är för många en stöddig amerikan i en alldeles för stor kostym. Det har egentligen under hela 2000-talet varit inne att hata EA. Annars är man inte hardcore, heter det.

Det har inte alltid varit så. Under Mega Drive-tiden släppte företaget ett par riktigt bra lir och de hade dessutom den goda smaken att vara utgivare åt kulthittar som M.U.L.E, Populous och The Bard’s Tale. Dessutom var de allra flesta rörande överens om att EA var världsbäst när det gällde fotbolls- och hockeyspel, i alla fall innan milleniet sparkade i gång.

Det verkade som att det i början av 2000-talet var inne att hata EA. De köpte upp och förstörde spelstudios som många ansåg var heliga, stängde ner onlineservrar bara för att det inte var tillräckligt många som spelade och tillät enligt ryktet sina medarbetare att ibland jobba uppåt 100 arbetstimmar i veckan, för samma månadslön.

Ser man det ur det perspektivet är det förståeligt varför man kan hata EA och deras policy. Det är inte alltid det mest moraliska att vilja vara störst, bäst och vackrast, men man bör vara medveten om det kanske är pris man får ta när man är världens största tredjepartstillverkare.

 Nu känns det som att EA, efter ett par år i skamvrån, verkligen har börjat bete sig som en tillverkare av den dignitet de ändå är. De köper beviserligen fortfarande upp studios, men de tillåter dem att göra sina projekt och lägger sig inte i utveckligen på samma vis som för ett antal år sedan. BioWare, förra årets mest omtalade köp, har fria händer i sin spelutveckling. Att det sedan kommer ut ännu fler bra grejor ur deras studios tyder på den kreativa frihet de har fått. Army of Two, Dead Space och Mirror’s Edge är bara en handfull av EA-titlar jag ser fram emot.

Att de samtidigt kan klara av att tillfredsställa både hardcore- och mainstreampubliken är egentligen bara värd en stående ovation. Synd att den fortfarande möts med burop, bara.

Gamers världen över är ett extremt trångsynt släkte. Lika lätt som de har för att förbehållslöst hylla något till skyarna bara för att spelet har rätt logga på asken är det för dem att hata ett företag som enligt dem har sålt sig. Tillverkare som borde strypas, hängas och gå i konkurs, trots att de egentligen inte har gjort något fel. Vissa av dessa företag har gjort riktigt bra spel, men gamers har vägrat se det eftersom det är fel namn på rätt spel.

Det här är bloggserien där spelföretagen som borde hyllas men som sågas får sin upprättelse.

Först ut är ett par välbekanta britter. Rare var under många år en hyllade spelutvecklare. Gjorde ett par klassiker till hemdatorn Spectrum för att sedan bli Nintendos högra arm när Nintendo 64 andades som värst. Sedan gick allt snett, enligt sagan alltså. Stora, stygga Microsoft köpte upp dem och de blev numera en del av det multinationella företaget.

Sedan dess har inget varit sig likt. Rare har aldrig varit sämre. Eller så sägs det i alla fall. I själva verket har Rare aldrig varit bättre än nu. Skillnaden är att de släpper spel till Xbox 360 och inte till Wii. Som det skulle vara om ett gäng fanboys fick bestämma.

Perfect Dark: Zero kommer antagligen att bli ett av historiens mest underskattade spel. Zeldahistorien Kameo: Elements of Power hade varit älskat av en hel generation av kubspelare om det hade dykt upp till GameCube, men som nu hatas på grund av sin 360-exklusvitet. Viva Pinata det mest vuxna barnspelet du kan spela på den här generationens konsoler. Plus att de har en ny förmodad plattformshit i Banjo Threeie.

Framtiden ser ljus ut för Storbrittanniens bästa spelutvecklare. Tråkigt nog har inte spelarna upptäckt det än.

Som jag ser det finns ett par fundamentala saker som skiljer människan från djuren. Djurrättsaktivister kan säga vad de vill om den saken, men det är vad jag tycker. En av dessa skillnader är den fria viljan. Egenskapen att trotsa sina egna instinkter, göra egna val och påverka sitt eget öde. Jag tror att de allra flesta köper att människan har en fri vilja.

Men så kommer vi till spelvärlden. Jag vet inte hur många som gnällt på Microsofts sätt att hantera Xbox 360-paketen. De säger att Microsoft måste bestämma sig för vilken versionen av konsolen det ska satsas på (Premium, Elite, Arcade…). Att Microsoft gör det krångligt för konsumenterna. Troligen glömde dessa personer bort att de har en fri vilja.

Själv tycker jag att det är skönt att jag har alternativ och valmöjligheter. Jag kan skräddarsy lösningar efter mina egna behov. Vill jag inte ha en 120 gigshårddisk så köper jag inte en sådan. Om jag fortfarande väljer DVD framför HD-DVD så ska det valet ligga hos mig. Jag vill inte att tillverkare ska pracka på mig funktioner jag inte eftersöker.

Tydligen visar det sig också att detta är en vinnande taktik. Sony har insett att alla inte vill ha bakåtkompatiblitet eller en alldeles för stor hårddisk och gjort en rad olika varianter på sin PlayStation 3.

 Vi som röstar för den fria viljan kan inget annat än att jubla.