Postat i: Nyheter
För mig har journalistik alltid handlat om tre saker; Granskning, undersökning och informering. En journalists uppgift, som jag ser det, är att granska det område han/hon är insatt på, undersöka påståendens trovärdighet och till sist informera sin publik, sina läsare. Men på något sätt känns det som att den allena rådande speljournalistiken inte håller med mig.
Ta bara en sådan sak som recensioner, exempelvis. I de allra, allra flesta nöjesblaskor som publicerar tester på olika typer av produkter så försöker de att på ett gott sätt att motivera, förklara och bedöma en vara så att man i slutändan kan få sig en bild av om jag som konsument bör köpa det eller ej. Det är upplysning för att informera sina läsare.
Men i speljournalistiken känns det inte alls så. Här börjar vi läsa poetiskt dravel i flera stycken och så kommer en siffra, som ska förställa ett betyg, och alla tycker att recensenten är fantastisk. Är det bara jag som missat poängen? Jag vill inte halva spelet spoilat eller en enda stor reseskildring. Jag vill veta om spelets historia, visst, men jag vill också veta mer om hur grafiken flyter, hur musiken låter, hur spelet kontrolleras. Allt sådant som kan vara av relevans för att jag ska fundera på ett köp.
Ibland känns det som att vissa speljournalister bara försöka visa upp sina litterära skills. Mindervärdeskomplex, någon?
Samma sak gäller egentligen artiklar och reportage. I hur många intervjuer har du sett att en speljournalist faktiskt är kritisk mot branschfolket? Har du någonsin läst att Shigeru Miyamoto, Jason Rubin eller Hideo Kojima har fått ens en aning för obekväm fråga? Nej, för här är alla kompisar med varandra och då ska vi bara läsa om det som är positivt.
På något sätt så känns det som att speljournalisterna bara har sett ”spel” och inte ”journalister”. Att de inte har fört samman orden och kommit på att de är ett och samma. Jag vill att spelutvecklare ska bli trängda i hörn, i frågasatta och kritiserade, inte förbehållslöst hyllade till skyarna.
Den dagen vi slutar se Miyamoto som gud, den dagen vi insett att vår roll går ut på att informera och inte att kunna mest synonymer och den dagen vi slutar ta emot freebies på spelmässor… Den dagen kommer jag att ta speljournalistiken på allvar.
Postat i: Nyheter
Efter att ha ägnat hela fredagen åt att skriva klart en artikel kände jag att jag, i egenskap som temporär gräsänkling, behövde spela ett spel för att belöna mig själv. Helst på otroligt hög volym, då jag annars skulle få utstå tjejens veto när hon var i huset.
Det tråkiga var att det kändes som att inget spel riktigt lockade mig. Jag har ett halvfärdigt Kingdom Hearts som väntar på att bli färdigvarvat och ett Beyond Good & Evil som stirrar på mig och undrar när jag ska få lite tid över. I stället lade jag halva lördagen åt att lira… Ett gratisspel.
Frets on Fire sammanfattar i sina bästa stunder det som jag tycker är så bra med egentillverkade gratisspel; Egensinnig enkelhet med stora möjligheter. FoF är egentligen inget annat än en ren och skär Guitar Hero-klon, med skillnaden att det här är så mycket bättre.
Förutom att du får med tre låtar när du laddar ner spelet finns det drösvis med egengjorda sånger som är gjorda via spelets editor. Varför vänta, vänta och vänta på att nästa Guitar Hero-spel ska innehålla din favoritlåt när det bara är att ladda ned till FoF? I natt har jag spelat Black Sabbaths Paranoid, Dire Straits Sultans of Swin och The Darkness I Believe In A Thing Called Love tills fingrarna har värkt.
Precis som på bilden ovan så spelas FoF helst med ett tangentbord för att förstärka fattiglappskänslan, men om du vill kan du faktiskt använda handkontroller som du stoppar in i USB-porten. Du kan till och med använda de vanliga GH-gitarrerna om du har lust. Och då både känns, hörs och låter det precis som originalet.
Tro mig, när du spelat FoF kommer du att ha en helt ny syn på de där F-knapparna.
LÄNK: http://fretsonfire.sourceforge.net/
Postat i: Nyheter
Känns skönt att vara tillbaka efter all julledighet. Jag blir lätt lite degig av att bara sitta ner och käka chokladpraliner. Nu har i varje fall årets första jobb dykt upp. Det är alltid lite extrakul när jag jobbar frilans för jag vet inte alltid vad som dyker upp, men jag kan lova att nästa grej kommer att bli riktigt intressant. Jag vill inte avslöja för mycket, men en liten bildteaser kan jag allt kosta på mig…
