Postat i: Reflektioner
På temat “sågade spelföretag som borde hyllas” har vi i dag kommit till del två av tre och tar med upp ett spelföretag som för många gamers är den multinationella stormakten inom branschen personifierad. Electronic Arts, eller kort och slätt EA, är för många en stöddig amerikan i en alldeles för stor kostym. Det har egentligen under hela 2000-talet varit inne att hata EA. Annars är man inte hardcore, heter det.
Det har inte alltid varit så. Under Mega Drive-tiden släppte företaget ett par riktigt bra lir och de hade dessutom den goda smaken att vara utgivare åt kulthittar som M.U.L.E, Populous och The Bard’s Tale. Dessutom var de allra flesta rörande överens om att EA var världsbäst när det gällde fotbolls- och hockeyspel, i alla fall innan milleniet sparkade i gång.
Det verkade som att det i början av 2000-talet var inne att hata EA. De köpte upp och förstörde spelstudios som många ansåg var heliga, stängde ner onlineservrar bara för att det inte var tillräckligt många som spelade och tillät enligt ryktet sina medarbetare att ibland jobba uppåt 100 arbetstimmar i veckan, för samma månadslön.
Ser man det ur det perspektivet är det förståeligt varför man kan hata EA och deras policy. Det är inte alltid det mest moraliska att vilja vara störst, bäst och vackrast, men man bör vara medveten om det kanske är pris man får ta när man är världens största tredjepartstillverkare.
Nu känns det som att EA, efter ett par år i skamvrån, verkligen har börjat bete sig som en tillverkare av den dignitet de ändå är. De köper beviserligen fortfarande upp studios, men de tillåter dem att göra sina projekt och lägger sig inte i utveckligen på samma vis som för ett antal år sedan. BioWare, förra årets mest omtalade köp, har fria händer i sin spelutveckling. Att det sedan kommer ut ännu fler bra grejor ur deras studios tyder på den kreativa frihet de har fått. Army of Two, Dead Space och Mirror’s Edge är bara en handfull av EA-titlar jag ser fram emot.
Att de samtidigt kan klara av att tillfredsställa både hardcore- och mainstreampubliken är egentligen bara värd en stående ovation. Synd att den fortfarande möts med burop, bara.
Kommentera än så länge
Lämna en kommentar
